Adolf Lundin  Vi minns Adolf Lundin - en av Sveriges främsta entrepenörer genom tiderna, en föregångsman som tidigt insåg att oljan inom kort tid skulle övergå från
  att vara en ständigt flödande energiresurs till att vara en bristvara som skulle bli allt mer värdefull.
  Energiminnesfonden.se delar ut sitt årliga Energiminnespris till en förtjänt organisation eller individ på Adolf Lundins dödsdag den 30 september.

Den europeiska skuldkrisen

Användarbetyg: 5 / 5

Markera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktiv
 
Publicerad söndag, 20 november 2011 Skriven av Svempa

Det finns i princip bara tre sätt att minska eller helt bli av med en skuld:

1. Betala tillbaka, dvs amortera på skulden

2. Få skulden helt eller delvis avskriven, dvs fordringsägarna gör eftergifter

3. Vänta tills inflationen fått ner skulden relativt inkomsterna

Vilket eller vilka sätt ska användas för att få bukt med den europeiska skuldkrisen?

Om vi nu till att börja med fokuserar på den grekiska statsskulden, som är det mest akuta problemet, så vet alla vid det här laget att den nuvarande situationen är ohållbar för Grekland.

I dagsläget uppgår statsskulden till c:a 160% av BNP, och den är dessutom stigande då Grekland de närmaste åren har ett relativt stort lånebehov. Detta gäller även om man lyckas med de avsevärda neddragningar av statsbudgeten som är aviserade och som den nya regeringen rätt säkert kommer att lyckas med att genomföra. I varje fall till största delen.

För fortsatta sifferuppgifter och en del annat kommer jag att luta mig mot en mycket intressant och vederhäftig artikel från VOXeu.org.

Författare till detta alster är Lucas Papademos, dvs den nuvarande premiärministern i Grekland, och han om någon borde vara underkunnig om alla fakta.

Artikeln är daterad den 26 oktober i år och skrevs således innan han blev utsedd till premiärminister.

Den absoluta storleken på Greklands statsskuld är c:a 366 miljarder euro. Den framförhandlade nedskrivningen av statsskulden med 50% gäller endast den del av skulden som innehas av privata intressen och som förfaller före år 2020, c:a 200 miljarder euro, medan Greklands skulder till IMF, ECB, andra länders regeringar och diverse officiella institutioner inte kommer att skrivas ner. Dessutom är det inte alldeles klart att anslutningen till denna "frivilliga" nedskrivning blir 100%, den tänkta minskningen av statsskulden med 100 miljarder euro kan alltså bli mindre än vad som var avsikten.

Men då marknadsvärdet på en grekisk statsobligation i nuläget ser ut att ligga en bra bit under 50%, kanske så lågt som 40%, är det ändå rätt troligt att de banker och andra kreditorer som i sin redovisning tvingas använda "mark to market" kommer att gå med på villkoren. Alternativet, alltså en nedskrivning över den egna balansräkningen, är ju ännu sämre! Enligt vad som framkommit innebär erbjudandet att per 100 euro i nuvarande skuldbelopp kommer inlösen att ske med en ny "värdesäkrad" obligation med längre löptid på nominellt 35 euro och ett kontantbelopp uppgående till 15 euro.

Även om vi antar 100% anslutning kommer enligt Papademos nedskrivningen i praktiken bara påverka de 144 miljarder euro av skulden som ägs av utländska privata intressen. De resterande 56 miljarderna ägs i huvudsak av grekiska banker och pensionsfonder, och den grekiska staten kommer att tvingas rekapitalisera dem med ett lika stort belopp som nedskrivningen gäller (dvs 28 miljarder euro). Och detta belopp måste givetvis lånas upp, det handlar alltså om ett nollsummespel.

Inte nog med det, av dessa 144 miljarder euro är en del mycket kortfristiga lån som inte omfattas av programmet. Kvar finns då c:a 136 miljarder euro, den reella nedskrivningen kommer alltså att handla om högst 68 miljarder euro vilket motsvarar endast 19% av statsskulden. Den kvarvarande skulden är därmed fortfarande alldeles för stor.

Vi finner alltså att den grekiska statsskulden efter nedskrivningen ändå kommer att hamna strax under 300 miljarder euro, vilket är ohanterligt mycket. Det gäller dessutom för Grekland att undvika nedgradering av sina statsobligationer till skräpstatus, eftersom ECB redan har lånat ut c:a 100 miljarder euro till grekiska banker med en stor del av säkerheten i just grekiska statsobligationer. Och obligationer med skräpstatus accpteras inte som säkerhet av ECB.

En del av lösningen är givetvis EFSF (European Financial Stability Facility) som nyligen fått ett avsevärt kapitaltillskott och som förväntas kunna hålla marknaden i schack genom köp av grekiska och andra överskuldsatta nationers statsobligationer på andrahandsmarknaden. Även ECB agerar på detta sätt redan nu, vilket mer strikta bedömare anser vara i strid med dess uppdrag som främst går ut på att hålla nere inflationen till högst 2%.

Frågan är då hur länge EFSF och ECB kan klara uppgiften att bevara marknadsstabiliteten med nuvarande regelverk. Det är ju inte bara Grekland som har problem. Allt fler röster höjs därför för att ECB:s mandat ska utvidgas, inte bara via ökning av köpen av statsobligationer på andrahandsmarknaden utan även genom att tillåta köp direkt från det emitterande landet. Detta är fullkomligt anatema för framför allt Tyskland, som med fortfarande svidande minnen från Weimar-republikens hyperinflation absolut inte kan tänka sig denna lösning. Men många tror att Tyskland kan komma att ändra mening när man ser vilka konsekvenserna blir om man inte ger med sig.

Man bör observera att ECB hittills har lyckats "sterilisera" alla de köp man gjort av statsobligationer på andrahandsmarknaden genom att ge ut egna obligationer till samma belopp man köpt för, dvs ECB har hittills inte påverkat penningmängden genom sitt agerande. Det har också blivit känt att ECB genom en intern bestämmelse har begränsat sina köp av statsobligationer till 20 miljarder euro per vecka. Man har alltså hittills agerat på ett ämligen försiktigt sätt.

För att återgå till de tre inledande punkterna kan vi konstatera att Grekland inte kommer att kunna amortera ner sin statsskuld väsentligt under de närmaste åren, inte ens om man lyckas något så när med föresatsen att sälja vissa statsägda tillgångar. Finansmarknaderna är stängda för landet och för att kunna omsätta existerande lån och dessutom finansiera de fortsatta budgetunderskotten är man helt beroende av hjälp från övriga Europa.

Den skuldavskrivning som är möjlig att genomföra har vi redan diskuterat, den kommer att ge en viss lättnad men är otillräcklig för att få ner statsskulden till hanterlig nivå.

Återstår den tredje lösningen på längre sikt via inflationen. Eurozonen kan förvisso hantera en högre inflation än dagens, man kan till och med se vissa andra fördelar med en något högre inflation för att stimulera ekonomin. Men om nu inte ECB kan tillåtas bli "lender of last resort" på liknande sätt som Fed är för USA, hur ska man då lösa problemet?

Redan nu går man lite "smygvägar" genom ECB:s köp av statsobligationer på andrahandsmarknaden, det är rent formellt inte ett brott mot regelverket men det är definitivt inte i enlighet med dess andemening. Och det finns faktiskt ytterligare en metod som kan användas när/om ECB och EFSF inte längre lyckas hålla nere marknadsräntorna på bland annat spanska och italienska statsobligationer - det är ju inte bara Grekland som har hög skuldsättning och besvärliga inhemska ekonomiska problem med låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Varje land har en centralbank, det är tillåtet för denna centralbank att t ex hjälpa landets egna banker genom att tillföra tillräcklig likviditet vid behov. Pengar till detta får man normalt genom lån från ECB, numera kan man även tänka sig lån från EFSF. Men enklast är ju att helt enkelt finansiera det egna landets budgetunderskott genom att centralbanken lånar ut pengar direkt utan att själv låna upp motsvarande belopp, dvs man trycker nya pengar. Det har man möjlighet att göra, inom vissa gränser, och det har t ex Irland redan gjort. Visserligen bara för att ge stöd till sina banker, men principen är ändå densamma.

Risken med att centralbanken ger lån till statens utgifter på detta sätt är att man kan få en galopperande inflation, Zimbabwe kan användas som varnande exempel om man har glömt tjugotalets tyska hyperinflation. En annan lite mindre risk är att man kanske inte får den avsedda ökningen av inflationen, vi har ju sett att motsvarande åtgärder i USA knappt har medfört någon inflation alls. Men det är troligen enda sättet, om man nu inte kan ändra mandatet för ECB, att inflatera bort en så stor del av Sydeuropas statsskuldsberg att respektive land kan återfå marknadens förtroende på längre sikt.

Man ska också hålla i minnet att det förutom statsskuldens storlek i förhållande till BNP är viktigt att dels se på statsskuldens absoluta belopp, dels de räntor landet måste betala för att underhålla skulden.Så har t ex Japan en gigantisk statsskuld, räknat i absolut belopp, men betalar bara 3,7% av nationens inkomster för underhålla sin skuld då de japanska räntorna är oerhört låga och statsskulden är finansierad inom landet till nästan 100%. Som jämförelse betalar Italien 10% och Grekland 15% (siffrorna från 2010). Därmed inte sagt att Japans situation är avundsvärd, om de japanska räntorna skulle stiga till europeiska nivåer skulle alla den japanska statens inkomster behövas för att betala räntan på statsskulden.

Hur paradoxalt det än kan tyckas kan alltså en ökad inflation i Eurozonen bidra till att hålla nere ränteutgifterna för de skuldsatta sydeuropeiska länderna, trots att långivarna givetvis då kommer att kräva motsvarande höjning av räntesatserna. Men i ett läge då vissa länder måste betala 7% i ränta på nyutgivna statsobligationer är det viktigare att återskapa marknadens förtroende för landets betalningsförmåga än att hålla nere inflationen.

Och det kan man till viss del göra genom att tillåta tryckning av nya pengar. Men givetvis krävs det samtidigt strikta åtgärder för att hålla nere och på sikt eliminera budgetunderskotten, samt en trovärdig plan för att amortera bort så mycket av respektive lands statsskuld att den med hjälp av inflationen hamnar under de stadgade 60% av BNP.

Så svaret på frågan vi började med måste bli att alla tre sätten att få ner Sydeuropas skuldberg måste användas. Och det snarast, marknaden kan inte vänta! Som ett exempel på hur allvarlig situationen nu är kan vi ta den spanska sparbanksgruppen Bankia, som vill ha ett stort lån från ECB. Och som säkerhet vill man ge fotbollsspelarna Ronaldo och Kaka!

Träffar: 6436