Adolf Lundin  Vi minns Adolf Lundin - en av Sveriges främsta entrepenörer genom tiderna, en föregångsman som tidigt insåg att oljan inom kort tid skulle övergå från
  att vara en ständigt flödande energiresurs till att vara en bristvara som skulle bli allt mer värdefull.
  Energiminnesfonden.se delar ut sitt årliga Energiminnespris till en förtjänt organisation eller individ på Adolf Lundins dödsdag den 30 september.

Ordet är fritt

Den europeiska skuldkrisen

Användarbetyg: 5 / 5

Markera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktiv
Publicerad söndag, 20 november 2011
Skriven av Svempa

Det finns i princip bara tre sätt att minska eller helt bli av med en skuld:

1. Betala tillbaka, dvs amortera på skulden

2. Få skulden helt eller delvis avskriven, dvs fordringsägarna gör eftergifter

3. Vänta tills inflationen fått ner skulden relativt inkomsterna

Vilket eller vilka sätt ska användas för att få bukt med den europeiska skuldkrisen?

Om vi nu till att börja med fokuserar på den grekiska statsskulden, som är det mest akuta problemet, så vet alla vid det här laget att den nuvarande situationen är ohållbar för Grekland.

I dagsläget uppgår statsskulden till c:a 160% av BNP, och den är dessutom stigande då Grekland de närmaste åren har ett relativt stort lånebehov. Detta gäller även om man lyckas med de avsevärda neddragningar av statsbudgeten som är aviserade och som den nya regeringen rätt säkert kommer att lyckas med att genomföra. I varje fall till största delen.

För fortsatta sifferuppgifter och en del annat kommer jag att luta mig mot en mycket intressant och vederhäftig artikel från VOXeu.org.

Författare till detta alster är Lucas Papademos, dvs den nuvarande premiärministern i Grekland, och han om någon borde vara underkunnig om alla fakta.

Artikeln är daterad den 26 oktober i år och skrevs således innan han blev utsedd till premiärminister.

Den absoluta storleken på Greklands statsskuld är c:a 366 miljarder euro. Den framförhandlade nedskrivningen av statsskulden med 50% gäller endast den del av skulden som innehas av privata intressen och som förfaller före år 2020, c:a 200 miljarder euro, medan Greklands skulder till IMF, ECB, andra länders regeringar och diverse officiella institutioner inte kommer att skrivas ner. Dessutom är det inte alldeles klart att anslutningen till denna "frivilliga" nedskrivning blir 100%, den tänkta minskningen av statsskulden med 100 miljarder euro kan alltså bli mindre än vad som var avsikten.

Men då marknadsvärdet på en grekisk statsobligation i nuläget ser ut att ligga en bra bit under 50%, kanske så lågt som 40%, är det ändå rätt troligt att de banker och andra kreditorer som i sin redovisning tvingas använda "mark to market" kommer att gå med på villkoren. Alternativet, alltså en nedskrivning över den egna balansräkningen, är ju ännu sämre! Enligt vad som framkommit innebär erbjudandet att per 100 euro i nuvarande skuldbelopp kommer inlösen att ske med en ny "värdesäkrad" obligation med längre löptid på nominellt 35 euro och ett kontantbelopp uppgående till 15 euro.

Även om vi antar 100% anslutning kommer enligt Papademos nedskrivningen i praktiken bara påverka de 144 miljarder euro av skulden som ägs av utländska privata intressen. De resterande 56 miljarderna ägs i huvudsak av grekiska banker och pensionsfonder, och den grekiska staten kommer att tvingas rekapitalisera dem med ett lika stort belopp som nedskrivningen gäller (dvs 28 miljarder euro). Och detta belopp måste givetvis lånas upp, det handlar alltså om ett nollsummespel.

Inte nog med det, av dessa 144 miljarder euro är en del mycket kortfristiga lån som inte omfattas av programmet. Kvar finns då c:a 136 miljarder euro, den reella nedskrivningen kommer alltså att handla om högst 68 miljarder euro vilket motsvarar endast 19% av statsskulden. Den kvarvarande skulden är därmed fortfarande alldeles för stor.

Vi finner alltså att den grekiska statsskulden efter nedskrivningen ändå kommer att hamna strax under 300 miljarder euro, vilket är ohanterligt mycket. Det gäller dessutom för Grekland att undvika nedgradering av sina statsobligationer till skräpstatus, eftersom ECB redan har lånat ut c:a 100 miljarder euro till grekiska banker med en stor del av säkerheten i just grekiska statsobligationer. Och obligationer med skräpstatus accpteras inte som säkerhet av ECB.

En del av lösningen är givetvis EFSF (European Financial Stability Facility) som nyligen fått ett avsevärt kapitaltillskott och som förväntas kunna hålla marknaden i schack genom köp av grekiska och andra överskuldsatta nationers statsobligationer på andrahandsmarknaden. Även ECB agerar på detta sätt redan nu, vilket mer strikta bedömare anser vara i strid med dess uppdrag som främst går ut på att hålla nere inflationen till högst 2%.

Frågan är då hur länge EFSF och ECB kan klara uppgiften att bevara marknadsstabiliteten med nuvarande regelverk. Det är ju inte bara Grekland som har problem. Allt fler röster höjs därför för att ECB:s mandat ska utvidgas, inte bara via ökning av köpen av statsobligationer på andrahandsmarknaden utan även genom att tillåta köp direkt från det emitterande landet. Detta är fullkomligt anatema för framför allt Tyskland, som med fortfarande svidande minnen från Weimar-republikens hyperinflation absolut inte kan tänka sig denna lösning. Men många tror att Tyskland kan komma att ändra mening när man ser vilka konsekvenserna blir om man inte ger med sig.

Man bör observera att ECB hittills har lyckats "sterilisera" alla de köp man gjort av statsobligationer på andrahandsmarknaden genom att ge ut egna obligationer till samma belopp man köpt för, dvs ECB har hittills inte påverkat penningmängden genom sitt agerande. Det har också blivit känt att ECB genom en intern bestämmelse har begränsat sina köp av statsobligationer till 20 miljarder euro per vecka. Man har alltså hittills agerat på ett ämligen försiktigt sätt.

För att återgå till de tre inledande punkterna kan vi konstatera att Grekland inte kommer att kunna amortera ner sin statsskuld väsentligt under de närmaste åren, inte ens om man lyckas något så när med föresatsen att sälja vissa statsägda tillgångar. Finansmarknaderna är stängda för landet och för att kunna omsätta existerande lån och dessutom finansiera de fortsatta budgetunderskotten är man helt beroende av hjälp från övriga Europa.

Den skuldavskrivning som är möjlig att genomföra har vi redan diskuterat, den kommer att ge en viss lättnad men är otillräcklig för att få ner statsskulden till hanterlig nivå.

Återstår den tredje lösningen på längre sikt via inflationen. Eurozonen kan förvisso hantera en högre inflation än dagens, man kan till och med se vissa andra fördelar med en något högre inflation för att stimulera ekonomin. Men om nu inte ECB kan tillåtas bli "lender of last resort" på liknande sätt som Fed är för USA, hur ska man då lösa problemet?

Redan nu går man lite "smygvägar" genom ECB:s köp av statsobligationer på andrahandsmarknaden, det är rent formellt inte ett brott mot regelverket men det är definitivt inte i enlighet med dess andemening. Och det finns faktiskt ytterligare en metod som kan användas när/om ECB och EFSF inte längre lyckas hålla nere marknadsräntorna på bland annat spanska och italienska statsobligationer - det är ju inte bara Grekland som har hög skuldsättning och besvärliga inhemska ekonomiska problem med låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Varje land har en centralbank, det är tillåtet för denna centralbank att t ex hjälpa landets egna banker genom att tillföra tillräcklig likviditet vid behov. Pengar till detta får man normalt genom lån från ECB, numera kan man även tänka sig lån från EFSF. Men enklast är ju att helt enkelt finansiera det egna landets budgetunderskott genom att centralbanken lånar ut pengar direkt utan att själv låna upp motsvarande belopp, dvs man trycker nya pengar. Det har man möjlighet att göra, inom vissa gränser, och det har t ex Irland redan gjort. Visserligen bara för att ge stöd till sina banker, men principen är ändå densamma.

Risken med att centralbanken ger lån till statens utgifter på detta sätt är att man kan få en galopperande inflation, Zimbabwe kan användas som varnande exempel om man har glömt tjugotalets tyska hyperinflation. En annan lite mindre risk är att man kanske inte får den avsedda ökningen av inflationen, vi har ju sett att motsvarande åtgärder i USA knappt har medfört någon inflation alls. Men det är troligen enda sättet, om man nu inte kan ändra mandatet för ECB, att inflatera bort en så stor del av Sydeuropas statsskuldsberg att respektive land kan återfå marknadens förtroende på längre sikt.

Man ska också hålla i minnet att det förutom statsskuldens storlek i förhållande till BNP är viktigt att dels se på statsskuldens absoluta belopp, dels de räntor landet måste betala för att underhålla skulden.Så har t ex Japan en gigantisk statsskuld, räknat i absolut belopp, men betalar bara 3,7% av nationens inkomster för underhålla sin skuld då de japanska räntorna är oerhört låga och statsskulden är finansierad inom landet till nästan 100%. Som jämförelse betalar Italien 10% och Grekland 15% (siffrorna från 2010). Därmed inte sagt att Japans situation är avundsvärd, om de japanska räntorna skulle stiga till europeiska nivåer skulle alla den japanska statens inkomster behövas för att betala räntan på statsskulden.

Hur paradoxalt det än kan tyckas kan alltså en ökad inflation i Eurozonen bidra till att hålla nere ränteutgifterna för de skuldsatta sydeuropeiska länderna, trots att långivarna givetvis då kommer att kräva motsvarande höjning av räntesatserna. Men i ett läge då vissa länder måste betala 7% i ränta på nyutgivna statsobligationer är det viktigare att återskapa marknadens förtroende för landets betalningsförmåga än att hålla nere inflationen.

Och det kan man till viss del göra genom att tillåta tryckning av nya pengar. Men givetvis krävs det samtidigt strikta åtgärder för att hålla nere och på sikt eliminera budgetunderskotten, samt en trovärdig plan för att amortera bort så mycket av respektive lands statsskuld att den med hjälp av inflationen hamnar under de stadgade 60% av BNP.

Så svaret på frågan vi började med måste bli att alla tre sätten att få ner Sydeuropas skuldberg måste användas. Och det snarast, marknaden kan inte vänta! Som ett exempel på hur allvarlig situationen nu är kan vi ta den spanska sparbanksgruppen Bankia, som vill ha ett stort lån från ECB. Och som säkerhet vill man ge fotbollsspelarna Ronaldo och Kaka!

Börspessimismen tilltar

Användarbetyg: 5 / 5

Markera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktivMarkera som aktiv
Publicerad lördag, 19 november 2011
Skriven av Svempa

För en månad sedan fanns det all anledning att se ljust på börsläget, OMXS30 bröt igenom motståndet vid nivån 960 och tekniskt sett fanns därmed förutsättningar för en uppgång till 1060.

Uppgången bröts dock vid 1024, i samband med att den grekiske premiärministern av orsaker bara han själv känner till annonserade att en folkomröstning om de absolut nödvändiga grekiska åtstramningspaketen skulle hållas.

Detta tjänade som en påminnelse om alla politikers opålitlighet, och marknaden svängde omedelbart kraftigt nedåt. Index fann dock stöd ungefär vid 945 som kan ses som den yttersta nedre gränsen på det tidigare motståndsområdet 950 - 960 som nu är ett stöd.

Vi betraktar nu ett tremånadersdiagram för OMXS30 (hämtat från Avanza) som återges nedan.
omxs30_3man9

Som synes har under den senaste månaden en fallande rätvinklig triangel bildats (markerad med röda linjer), med basen vid c:a 945. Höjden från topp till baslinje är 80 punkter, vid genombrott av baslinjen hotar därmed en nedgång till nivån 860-865 (markerad med svart linje), dvs den bottennivå där vi hamnat vid upprepade tillfällen tidigare under hösten.

Index stängde i fredags på 941, det är inte signifikant under 945 men ändå illavarslande.

För att undgå ett kommande fall måste alltså index snarast återhämta sig och helst återigen parkera över 960-nivån. Vi har även ett välbekant stöd vid c:a 930 (markerat med grön linje), som skulle kunna bromsa fallet något. Ett snabbt fall under 930 innebär däremot med stor sannolikhet att OMXS30 inom relativt kort tid fortsätter falla ner mot 860, där ett starkt stöd finns.

Där kom en svart svan flygande.

Användarbetyg: 0 / 5

Markera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
Publicerad tisdag, 01 november 2011
Skriven av Svempa

Aj, det där gjorde ont. Ny börsnedgång i dag tisdag, OMXS30 backade med 4,5%. Och det efter en rätt rejäl nedgång under måndagen. Nu ligger OMXS30 på 946, vilket är lägre än innan det beramade EU-mötet i Bryssel då den "stora räddningsplanen" spikades.

Och återigen är det en europeisk politiker som utlöser raset, den här gången var det den grekiske premiärministern Giorgos Papandreou som kom med det överraskande beskedet att man skulle anordna en folkomröstning om de grekiska nedskärningar av olika statliga utgifter och samhällsförmåner som är erforderliga för att genomföra räddningsplanen.

Intressant nog hade han inte förankrat det beslutet någonstans, inte med några europeiska politiska ledare och faktiskt inte ens med sin egen finansminister.

Trots att Grekland alltså lovas en "rabatt" på hela 50% på den privatägda delen av statsskulden (och det är den helt dominerande delen) så är folket på gatan inte nöjda utan protesterar vilt. Man kan ju fråga sig om gemene man i Grekland över huvud taget har någon insikt i de finansiella problem som redan finns, och som blir etter värre om ingenting görs åt statens skenande utgifter.

Själv undrar jag förstås varför ingenting nämns om de stora vapenaffärer som Grekland nyligen gjort eller tänker göra, det gäller såväl amerikanska stridsvagnar som franska flygplan och tyska ubåtar. Affärerna som belöper sig på åtskilliga miljarder Euro verkar inte kunna kritiseras, alla tycks vara ense om att Grekland måste ha en enormt stark krigsmakt för att känna sig i jämvikt med den gamla arvfienden Turkiet.

Vi som sysslar med teknisk analys avskyr "svarta svanar". När en sådan dyker upp blir nämligen alla tidigare TA-resonemang med ens ogiltiga och man får börja om från början. Speciellt om det handlar om att en långvarig ekonomisk osäkerhetsperiod har inletts, och så är antagligen fallet nu.

Vad man kan hoppas på är möjligen att utspelet tvingar fram en politisk kris i Grekland och att regeringen faller. Då blir det antagligen nyval. Men då kommer automatiskt funderingar över vilka alternativ som finns. De kanske är ännu värre än dagens instabila regering?

Enligt media kommer den grekiske premiärministern att äta middag med G20-gruppen på onsdag kväll. Undrar vad han kommer att säga då?

OMXS30 - en uppdatering

Användarbetyg: 0 / 5

Markera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
Publicerad måndag, 24 oktober 2011
Skriven av Svempa

Redan under helgen var jag frestad att skriva detta inlägg. Det var visserligen bara ett fåtal dagar sedan jag senast skrev om OMXS30, men under fredagsbörsen tog optimismen överhanden och indexet steg mot slutet av handelsdagen och stängde en liten bit ovanför motståndet vid 960, närmare bestämt på 965.

Det var dock inte tillräckligt för att jag skulle våga påstå att motståndet var passerat, men i dag måndag fick vi en stängning på 978 och det innebär definitivt att motståndet vid 960 är besegrat.

Här nedan återger jag tremånadersdiagrammet för OMXS30 (hämtat från Avanza).
omxs30_3man7

Vi har nu alltså fått en bekräftelse av att OMXS30 är på väg mot 1060. Vägen dit är med säkerhet inte spikrak, och de pågående krismötena kring den europeiska skuldkrisen kan komma att påverka utvecklingen både positivt och negativt.

Men huvudscenariet är att börsen stiger mot 1060, där ett starkt motstånd möter. Vissa bedömare anser att vi nu har hamnat i en "bulltrap", dvs att allt för optimistiska placerare luras att satsa allt för kraftigt på uppgång när i själva verket en rejäl nedgång väntar bakom hörnet.

Den problematiken kan vi ta ställning till senare, de signaler vi fått de senaste dagarna indikerar en fortsatt uppgång.

Så löser man skuldkriserna

Användarbetyg: 0 / 5

Markera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
Publicerad lördag, 22 oktober 2011
Skriven av Svempa

Nedanstående söta historia har jag knyckt från Cornucopia?, som i sin tur fått den från Facebook enligt egen uppgift.

"Och så var det turisten som kliver in på hotellet i en liten by. Hon lägger 1000 kronor i receptionen och går för att ta en titt på rummen.

Hotelldirektören tar omedelbart med sig tusenlappen till slaktaren och betalar sin skuld. ... ... Slaktaren går då med pengarna till bonden och betalar sin skuld.

Bonden tar sedeln till bensinmacken och betalar för bränslet han tankat på kredit.

Mackägaren går till byhoran och betalar sin skuld på tusen kronor.

Byhoran går till hotellet och betalar sin skuld med tusenlappen.

Hotelldirektören lägger tillbaka sedeln på disken.

Turisten som nu tittat klart på rummen kommer tillbaka till receptionen. Hon gillade inte rummen och tar tillbaka sin tusenlapp och går.

Ingen har alltså tjänat ett enda öre. Men hela byn är nu skuldfri och alla ser framtiden an med tillförsikt, och ungefär så här kommer förmodligen finanskrisen att sluta...."

Låter detta absurt? Inte alls i mina ögon, det är en utmärkt illustration till varför det behövs likviditet i samhället. Och alltså också till varför banker och kreditinstitut är så viktiga för samhällsekonomin.

Den lite låsta situation som berättaren förutsätter beror givetvis på brist på likviditet. Vi gör om historien lite för att visa hur det funkar när det finns ett fungerande betalningssystem.

Hotelldirektören köpte kött av slaktaren för 1000 kr och betalade med sitt kontokort från t ex Statoil (ett mycket bra betalkort med utmärkta villkor som jag själv använder för alla väsentliga inköp). Han har då en skuld till Statoil och slaktaren har en motsvarande fordran.

Bonden köpte bensin för 1000 kr och betalade förstås också med sitt kontokort från Statoil.

När mackägaren besökte byhoran, som är en modern affärskvinna, betalade han givetvis också hennes arvode på 1000 kr med sitt Statoil-kort (den som inte gillar detta exempel kan ju ersätta denna något tvivelaktiga dam med t ex en advokat).

Och när byhoran (eller om det var advokaten) hyrde rum på hotellet var det självklart också Statoilkortet som kom fram.

OK, då kan vi summera. Statoil (dvs egentligen SEB-kort) har tjänat lite pengar på varje transaktion, men det är så små belopp att vi kan bortse från det.

Hotellet har en fordran på SEB-kort på 1000 kr och en skuld på lika mycket, de tar ut varandra.

Slaktaren har också en fordran på SEB-kort och en skuld på lika mycket, det blir också noll totalt.

Precis likadant är det för mackägaren, bonden och advokaten (eller om det var byhoran). Vid månadens slut har alla betalat sina skulder, och alla har fått betalt för sina fordringar.

Så funkar det i ett samhälle där det finns tillräcklig likviditet. Och det är så det MÅSTE fungera för att samhällsekonomin ska rulla på. Det är därför vi måste se till att banksystemet inte fallerar. Och det gäller såväl nationellt som internationellt.

Ett litet steg i rätt riktning är att via tvingande lag dra in överdrivet generösa bonusar och reglera det normalt alldeles för onormala risktagandet i den finansiella sektorn. Men lugn, det är på gång, och vi kommer efter denna kris att ha ett bättre finansiellt system än tidigare. Faktiskt är det så att tack vare (eller i varje fall på grund av) den senaste ekonomiska krisen har systemet i dag större motståndskraft mot störningar än det hade 2008.

Slutligen måste någon lära hela världens finansministrar att inte låna så förbannat mycket pengar. Göran Persson var inte min favoritpolitiker när det begav sig, men han ska ha en honnör för dessa ord: "Den som är satt i skuld är inte fri".

Skuldsättning kan inte undvikas, det är den som är oljan i samhällets motor. Men det gäller att både den som lånar och de som lånar ut har koll på att skulderna inte sticker iväg så långt att låntagaren tvingas till skuldsanering av något slag. Det är en dålig lösning för båda parter.

Som alla vet är det så att om jag är skyldig banken 1000 kr och inte kan betala min skuld, då har jag ett problem. Men om jag är skyldig banken 10 miljarder kr och inte kan betala - då har banken ett problem!